Spenderade hela morgonen med att försöka övertala Marcus att barnen var liite för snoriga och hostiga för att gå till förskolan idag.

Men fick tillslut inse att det var nog bara jag som var värst förkyld idag, barnen har redan gått igenom förkylningen och är ju lika pigga som vanligt.

Tur jag har Marcus som har lite mer verklighetsperspektiv när jag bara gör allt för att slippa lämna bort mina barn.

Men nu är dom på förskolan för en första heldag själva och jag sitter här med ett trasigt hjärta och försöker få tiden att gå.

Usch.

Vänjer man sig någonsin med att lämna bort det käraste man har?